400 år.
Göteborgs Hamn har sedan start spelat en central roll och varit den starka länken i Sveriges kontakter och handel med resten av världen. Det var här som Svenska Ostindiska Kompaniet gjorde Göteborg till Norra Europas handelscentrum med sina resor till Asien under 1700-talet. Det var här 100 000-tals svenska utvandrade till USA under 1800-talet. Och det var här som stora satsningar och kraftig expansion under 1900-talet lade grunden till det som har gjort Göteborgs hamn till dagens internationella storhamn.
I 400 år har Göteborgs Hamn har varit porten till världen. Nu blickar vi framåt med siktet inställt på att vara världens mest konkurrenskraftiga hamn, och en garant för näringslivets access till hela världen, i minst 400 år till.
Från hamnkanal till Skandinaviens största hamn.
När stora hamnkanalen i Brunnsparken började grävas ut år 1620 var det knappast någon som trodde att det här var början på det som skulle bli Skandinaviens största hamn. Här kan du läsa om viktiga händelser som format hamnen genom tiderna.
Göteborgs första anlagda hamn var Stora Hamnkanalen, som grävdes ut på 1620-talet. Det handlade dock inte om någon hamn i vanlig mening. Vattendjupet var så lågt att alla större skepp fick ankra på redden utanför Klippan eller vid Gamla Varvet (nuvarande Stigbergskajen). Varorna lastades över till pråmar som fraktade in dem till Stora Hamnkanalen, till upplagsplatser i Majorna eller till lastbryggor längre upp i älven. Exporten utgjordes i första hand av järn och timmer.
Först en bit in på 1700-talet tog handeln med Ostasien fart på allvar. Detta tack vare Svenska Ostindiska Companiet (SOIC), som bildades 1731. De kungliga privilegierna slog fast bland annat att Companiet hade rätt till all svensk handel och sjöfart öster om Godahoppsudden och att alla seglatser skulle gå från och till Göteborg.
Den viktigaste varan som Companiet importerade från Kina var te, följt av siden, porslin, lackarbeten och kryddor. Handeln var inledningsvis mycket framgångsrik, men under andra halvan av 1700-talet började det gå sämre och 1813 upplöstes Companiet.
I mitten av 1800-talet hade fartygen blivit större och hade, mycket tack vare ångdriften, bättre möjligheter att ta sig upp i Göta Älv. Det blev därför nödvändigt att bygga kajer längs älven. Den första moderna älvkajen blev Stenpiren, som stod klar 1845. Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB bildades 1850 och startade 1871 ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden.
Industriepoken och hamnen.
Under andra halvan av 1800-talet utvecklades den svenska exportindustrin mycket snabbt, vilket innebar ökade volymer i hamnen. Mellan åren 1888 och 1902 byggdes Masthuggskajen, hamnens första kaj för oceangående fartyg. Inseglingsrännan muddrades till sju meters djup och kajerna fick järnvägsspår. Göteborgs Hamn börjar växa till en storhamn.
Emigranteran.
Antalet emigranter ökade i början av 1850-talet, när det hittats guld i Kalifornien. Från och med slutet av 1860-talet blev det vanligt att åka från Göteborg via England och Hull. Emigrantströmmen var som stridast på 1880-talet, vilket innebar fler och större båtar.
1900-talet fram till idag - Amerikalinjen, världskrig och bananer.
Hamnen behövde växa och det krävde expansion även på Hisingssidan. 1908-1914 byggdes Sannegårdshamnen. Under många år var den centralhamn för kolimport och koks. Efter andra världskriget tog oljehamnarna över som bränslehamnar och då blev Sannegårdshamnen huvudhamn för konventionell sjöfart på europeiska destinationer.
Numera ägs området av Göteborgs Stad och har omvandlats till ett populärt och modernt bostadsområde.
Svenska Amerika Linjen.
Genombrottet för direkttrafik mellan Göteborg och Nordamerika kom med Svenska Amerika Linjen. Första skeppet till New York, SS Stockholm, avgick 1915. Vid det här laget var det inte längre så många svenskar som emigrerade – även om det inföll en sista stor emigrantvåg 1923 – så passagerarna var i första hand svenskar som skulle hälsa på släktingar i USA. När den trafiken avtog blev Amerikalinjen ett av världens ledande kryssningsrederier och hade en mycket exklusiv kundkrets.
Båtarna avgick från Stigbergskajen och för ändamålet byggdes det så kallade Amerikaskjulet, där Göteborgs Hamn AB numera har sitt kontor. Från och med 2018 är den nygamla Amerikaterminalen vid Stigbergskajen åter i bruk och tar emot kryssningsfartyg.
Hundra år av bananer.
Svenskar äter flest bananer i världen, ungefär tjugo kilo om året per person, och under drygt hundra år importerades bananerna via Göteborgs Hamn. I mars 1909 bildades The Banana Company AB, som snart ändrade namn till AB Banan-Kompaniet. Första sändningen var svartfrusen och bara några få bananer gick att sälja. Tack vare nya och fräscha partier ökade intresset för den exotiska frukten och 1930 var den årliga försäljningen uppe i 10 418 ton.
Bananbåten har genom åren varit en symbol för hamnen och för handeln med andra länder. Många göteborgare har egna minnen av bananbåten från tiden när den lade till vid Bananpiren i Frihamnen och var mer synlig i stadsbilden.
Bananer började så småningom skickas i containrar istället och hanteringen flyttades ut till containerhamnen år 2000. 2013 kom den sista bananbåten till Göteborgs Hamn och en epok gick i graven.
Eriksberg.
Eriksbergs utveckling mot storvarv inleddes 1915 när redaren Dan Broström tog över aktiemajoriteten i bolaget.
Under 1950- och 1960-talen var Eriksberg det mest lönsamma varvet i landet, men i slutet av sextiotalet blev konkurrensen från den japanska varvsindustrin alltmer tydlig. Situationen förvärrades under sjuttiotalets varvskris och 1979 lades Eriksbergsvarvet ned.
I samband med omdaningen av Norra Älvstranden har Eriksberg förvandlats till bostadsområde. Kvar från varvsepoken är den stora kranen som utgör ett landmärke för området.
Frihamnen.
Frihamnen har fått sitt namn för att man historiskt kunnat föra iland varor "fritt". Det har inneburit att man inte behövt betala tull och moms förrän importören fört ut varorna genom frihamnsporten.
1922 kunde Frihamnen invigas. Den ligger på Hisingssidan, omedelbart väster om den plats där Göta Älvbron fick sitt norra fäste, och består av tre pirar: Södra Frihamnspiren (Bananpiren), Norra Frihamnspiren och Kvillepiren.
Hamnens äldsta delar är från 1920-talet, men många skjul och magasin är betydligt yngre. Under lång tid lossades här bananer och därefter har Frihamnen tjänat som kryssningterminal fram till 2017. Idag finns det helt nya stadsbygnadsplaner för Frihamnen.
Ryahamnen.
I början av trettiotalet byggdes Ryahamnen, fröet till dagens energihamn. Här utvidgade de stora oljebolagen snabbt sina tankanläggningar.
Lindholmen.
Lindholmen ligger mellan Sannegårdshamnen och Frihamnen och var den första delen av Hisingen som industrialiserades. Redan i mitten av 1850-talet byggdes ett skeppsvarv för järnfartyg och anläggningen byggdes snart ut med en mekanisk verkstad för ångfartyg.
Under krigsåren 1939-1945 sjösattes 23 fartyg vid Lindholmen och 1960 hade varvet 1 800 anställda.
I slutet av sextiotalet gick det dock snett, när Lindholmen förlorade stora pengar på en ny typ av Englandsfärjor. 1971 såldes företaget till Eriksbergs Mekaniska Verkstad, som flyttade över många kunniga anställda till Eriksberg.
På Lindholmen fanns även Lindholmshamnen, som stod klar 1938. Under krigsåren byggdes den till med stora kajskjul och under nästan femtio år var hamnen oceanhamn för styckegodsfartyg och bilar.
På senare år har Lindholmen omvandlats till kunskapsstad och utbildningscentrum med inriktning på digital kommunikation. Här ligger bland annat Lindholmen Science Park och filmklustret Gothenburg Film Studios.
Hamnen under andra världskriget.
Krigsåren innebar både ökade och minskade flöden i hamnstaden Göteborg. Industrierna och varven gick på högvarv medan handeln minskade.
Göteborgs Hamn hade självfallet strategisk betydelse och mot bakgrund av att den skulle kunna utnyttjas för tyska ändamål planerades våren 1944 såväl sprängning av Göta älvbron som blockering av hamninloppet.
Under kriget var Frihamnen skådeplats för två fångutväxlingar, en på S/S Drottningholm och en på M/S Gripsholm. Fartygen var från 1942 till krigsslutet chartrade av USA:s regering och Röda Korset och tjänstgjorde som utväxlingsfartyg för krigsfångar, diplomater och andra civila internerade. Fartygen hade fri lejd och färdades fullt upplysta över haven.
Lundbyhamnen.
För Göteborgs Hamns räkning har efterkrigstiden kännetecknats av att expansionen skett på Hisingen. Först ut av de nya hamndelarna var Lundbyhamnen, som invigdes 1951. Den var då en modern torrlasthamn som till exempel hade balkonger på skjulen (för lastning av gods direkt på rätt våningsplan) och stora kajytor för hanteringen. Hamnen avvecklades 1989 och idag ligger här områden för bostäder, utbildning och högteknologiska företag samt konferenscentra.
Samtidigt lever det maritima arvet kvar i form av Chalmers sjöbefälsskola som numera ligger här.
Nya oljehamnar.
När importen av råolja ökade räckte Ryahamnen inte längre till. I början av femtiotalet påbörjades bygget av en ny oljehamn, Skarvikshamnen. Den stod klar 1957 och hade ursprungligen två kajplatser. 1965 byggdes ytterligare en kajplats.
Två år senare tillkom även Torshamnen, som förflyttade Göteborgs Hamns positioner längre västerut. Den byggdes vid Hjärtholmen, i Rivö Fjord innan hamninloppet, och kunde i första skedet ta emot fartyg på 90 000 ton.
Skandiahamnen.
Sveriges ekonomi gick på högvarv årtiondena efter andra världskrigets slut. Både export och import ökade och vad gäller sjöfarten hade skeppen blivit större och containern gjort intåg som viktig lastbärare. Detta krävde nya och större kajer i Göteborgs Hamn och 1966 öppnade Skandiaterminalen. Det var en stor containerterminal med kraftfulla kranar och asfalterade ytor som krävdes för truckarna. Den skapades genom att 1 300 000 kvadratmeter av Älvsborgsfjorden vallades in och fylldes ut. Skandiahamnen hade planlagts länge och anpassades i sista stund för containertrafik.
I dag är containertrafiken totalt dominerande och Skandiahamnen är Nordens största i sitt slag. Terminalen står för cirka 60 procent av den svenska containermarknaden. Även importen och exporten av bilar är betydande.
Älvsborgshamnen.
Nästa stora utbyggnad av Göteborgs Hamn skedde under 1970-talet. Omedelbart väster om containerterminalen togs Älvsborgshamnen i bruk 1978. Den byggdes för roro-trafik, vilket innebär att det inte finns några kranar, så att allt gods körs eller dras ombord (till exempel med trailer). Papper, stål och bilar är viktiga exportvaror i Älvsborgshamnen.